Dagarna går och det gnager i mig

Dagarna bara går. Vi som har reumatism eller fibromyalgi vi har det extra tufft när vädret slår om. Fukten är värre än kyla. Snabba växlingar i väder och temperatur gör det än värre. Nu har vädret bestämt sig - stadigt skitväder. Känns på något sätt positivt att nu vet man. Jag har legat däckad sedan i Måndags då jag var på långtur. Köra bil i mer än en timme är inte riktigt bra för mig det heller. Måste man så måste man. Idag är jag faktiskt rätt så pigg! Jag längtar vidare i livet och idag är en sådan dag där det kan förändras. Varje dag kan man göra något för att förändra sitt liv till det bättre. Bara en själv kan göra't, det är ingen som gör det åt en. Det har varit mycket självrannsakan, många djupa tankar om varför livet är som det är och hur det blev som det är. Hur man formas och vart på vägen det går snett. Eller inte snett, det är ju en bedömningsfråga bara det.
Den glada, skrattande, rogivande och knasiga delen av mig - det som är jag på riktigt - den är borta. Varför är den borta? tänker jag. Det är många saker som bidrar men det är framförallt bristen på socialt umgänge, inget arbete där man har arbetskollegor, möten osv. Min hobby är mina hundar. Att flytta från Stockholm till en liten ort i Sverige när man passerat 30 - det är svårt. Man måste verkligen ha någon att flytta till. En släkting, en nära vän eller något annat man har stark anknytning till just där. Livet på vägarna att vara ute och spela på helger, när andra var lediga, det har tagit hårt på vänskap och det märks allt tydligare. Man kunde aldrig vara med för att man var iväg på någon annans fest och gjorde deras kalas roliga och minnesvärda. Lugnet jag behöver för att komma ner i varv på veckorna och hur jag hamnat i Långshyttan är också en udda händelse. Billiga hus, vacker natur. Älskar de rogivande promenaderna i skog och mark. De små sjöarna, bäckarna och djurlivet. Det passar mig att renovera och greja i mitt hus. Det passar mig utmärkt att skriva böcker. Jag älskart'! Älskar lugnet bland grannar och miljön är egentligen perfekt. Men varför blev det inte bra? Man kan inte veta innan man ger sig in i något hur det kommer att bli. Det kan räcka med små saker sen är det 'kört' som nyinflyttad utifrån. Man har ingen aning om hur folk tänker. Men det är också svårt att ha växt upp i ett missbrukshem. Det är många som gör och jag lider med de barn som far illa. Man får inte mörka att det faktiskt varit fruktansvärt. De svåra stunderna, rädslan som till slut blev en ren skräck. Jag minns en gång när jag fick fly ut genom fönstret från mitt rum när jag var jagad. Jag hoppade ut från andra våningen i bara strumporna. Jag vet inte vad bråket handlade om, eller varför det var riktat mot mig, jag minns bara att jag blev så rädd och hann inte undan utan kastade mig rätt ut genom fönstret. En händelse som dök upp inom mig nu i helgen. Jag säger med skärpa att det är inte personen som är elak, utan det är alkoholen som styr och de kommer inte ihåg och vet heller inte vad de gör. Man måste förlåta dem senare i livet. Vilket jag gjort. Men det gör fortfarande ont att tänka på många av de händelser som skrämt mig som barn. Det tar man med sig i sitt undermedvetna resten av sitt liv. Det gör att man hela tiden är på sin vakt mot människor. Man har svårt att lita på folk och det gör att man sänder ut signaler att folk skall hålla sig undan. Omedvetna signaler som är inbyggda i systemet, sådana signaler man inte ser med ögat men uppfattar ändå. Det är inte rätt mot andra och det är inte rätt mot mig. Därför skriver jag om det här lite nu. Jag anklagar inte mina föräldrar, absolut inte. Jag hyser heller inget agg emot någon av dem och känner nig tillfreds i min relation med dem. Jag älskar dem båda som de är och det som hänt har hänt. Inget mer med det. Men det är långt ifrån det som format mig helt och hållet.
Att leva själv är ett val, jag trivs bra med det. Men ensamheten den är ibland outhärdlig. Ja behöver komma vidare. Idag kanske är just den dagen som jag kommer vidare?

Min själ dog

Min själ dog
Den tog du med dig när du somnade i min famn
Sorgen bär jag med mig inom mig
Tyst sitter jag vid mitt köksbord
Tårar rinner när jag ser ditt namn
Gud skall veta hur mycket jag älskade dig
Jag längtar till den dag jag får se dig igen
Saknaden är så outhärdligt svår
Tungt faller jag som en sprucken skärva mot marken
Ingen annan är som du var min vän
Du finns alltid långt in i hjärtat dit ingen når
Minns den sista promenaden där i parken
Jag behöver dig tillbaka i mitt liv
Jag behöver att du sitter intill mig och bredvid
Tystnaden runt mig är för tung att bära
När allt jag vill är att få hålla dig nära

Den enda som verkligen verkligen behövde just mig, finns inte mer.
Det var du. Du finns inte mer. Jag förstår det bit för bit. Men det är så svårt för när du dog, så tog du min själ med dig




Frågor om vad som hänt undanbedes med respekt och jag tackar ödmjukt för visad hänsyn då det är för svårt för mig att tala om. Men han finns inte mer, min själsfrände. Det var inte bara en hund. Det var min själsfrände.


//Robin Drakeving

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg

Fyll i formuläret så återkommer jag så snart jag kan!

Namn

E-post *

Meddelande *